Det här är ett spännande inlägg att skriva av 2 anledningar:

• det mitt 100! Inlägg
• det nu är 5 år kvar tills jag säger upp mig enligt min plan, för att ge bra förvarning inför att gå ut i friheten midsommar 2028.     

Så nu börjar nedräkningen mer ”på riktigt”.

Mitt 100 inlägg

Först vill jag ta ett ögonblick att faktiskt se det som en prestation att jag har lyckats att publicera 100 inlägg sen jag startade bloggen i augusti 2018. Då var det ju bara en idé jag hade och som jag inte alls visste om jag skulle lyckas med:

• att skriva 2 inlägg per månad            
• om jag skulle ha ämnen att skriva om
• eller ha intresse av att fortsätta       

På alla de 3 punkterna tänker jag ge mig själv mer än godkänt. Jag har upprätthållit rutinen, hittat ämnen och framför allt upptäckt hur kul det är att ta reda på saker när man har ett syfte, och hur man ser och hittar saker att skriva om och kan spara på ämnen för längre fram. Nu känns det otänkbart att sluta, jag har redan ämnen och idéer för minst 50% av nästa års inlägg.

Att skriva gör att jag hänger med i debatten på ett annat sätt, läser rapporter som jag aldrig skulle gjort annars, gått på föreläsningar eller lyssnat på poddar. Sen ger det mig en spark i baken också på att tänka till, hålla deadlines, läsa på, lösa problem, vara kreativ och skriva. För jag har aldrig skrivit så här regelbundet tidigare och det har jag upptäckt att jag gillar, framför allt när jag hamnar i ett flow och fingrarna rör sig av sig själv över tangentbordet utan att jag behöver formulera tanken först.

Med mitt skrivande har jag skapat ett intresse som jag tror på kommer att fortsätta att hålla mig alert och läsa på om aktuella saker i världen för lång tid framåt. Och jag kan ju välja ämnen helt efter eget huvud. Vilket jag också gjort under dessa drygt 4 år- en varierad kompott av inlägg om ekonomi, pension, träning, hälsa, historia, släktforskning, jämställdhet, bucket list och mycket annat.

Argument mot att gå tidigare i pension

Nu till inläggets egentliga ämne; vilka argument tror jag att jag kommer att möta den dagen jag väljer att berätta att jag har gått i pension. För så är det- jag planerar inte att basunera ut att jag har sagt upp mig för mer än mina kollegor och några ekonomikompisar. Barnen får väl samma förvarning som jag ser det nu, för familjen kommer jag att berätta när jag väl gått i pension, och för kompisar tänker jag att jag väntar tills efter jul, dvs först 2029.

Min plan med det är att jag tror att jag själv kommer att behöva hinna landa i min nya tillvaro, kommer över den initiala skräck (blandande förtjusningen) om vad jag har gjort, vilket steg jag har tagit blandat med stolthet över att jag har lyckats. För jag förutsätter att jag kommer lyckas, planen ligger fast och jag tror fortsatt på att det går. Jag kan planera över vad jag kan styra och påverka, eventuella yttre faktorer som jag inte alls har någon påverkan över som att företaget jag jobbar på kanske går i konkurs, det blir ett tredje världskrig etc. gynnar mig inte alls att gå runt och oroa mig över nu. Snarare tvärtom, det riskerar att göra mig handlingsförlamad istället. Och det känner jag att jag verkligen inte vill bli eller har tid att vara.

Att däremot tänka framåt på vilka argument jag tror att jag kommer att möta förbereder mig och tvingar mig också att tänka igenom både mitt val och mina svar, lite som att ta fram en hisspitch så jag inte bara står och svamlar. Allt detta för det kommer inte bara vara glada tillrop misstänker jag utan också en del ifrågasättande, både i hur jag har råd men också moraliskt. Nu kommer jag ju inte att vara superung utan 57 år, men ändå 8–10 år tidigare än övriga, eller vad som kommer vara normalt nu när pensionsåldrarna ska krypa uppåt.

Här är mina skäl jag kommer säga när folk frågar mig varför jag ska gå tidigare:

Sjukdomshistoria                     

Pappa

Min pappa blev bara 65 år, det är verkligen ingen ålder idag. Han fick dagen före sin 65-årsdag reda på att han hade en tumör i matstrupen. Den var redan så stor att operation inte längre var möjligt. Sen tog det bara 4 månader tills han dog. Att han fick cancer berodde med största sannolikhet på att han under 50 år rökt, både pipa och cigaretter utan filter. Jag som aldrig rökt kommer inte att drabbas av den typen av cancer i alla fall. Men det sätter ändå livet i perspektiv.

Som tur var gick pappa i pension när han var 55 år, så han hann med att få 10 jättebra år som pensionär. I hans fall var det inte självvalt utan neddragning på hans jobb som gjorde det möjligt då företaget köpte ut honom och många andra.

Mamma och mormor

Min mormor levde tills hon blev 90 år, men de sista 10 åren var hon dement och kom inte alltid ihåg vilka vi var som kom på besök. Hon började bli glömsk när hon var 77–78 år, men hon lyckades ändå hålla ett fint tal på vårt bröllop när hon var 80 år, vilket jag är otroligt glad över.

Nu ser jag samma tecken på mamma, att hon inte kommer ihåg saker som hon vetat tidigare, upprepar sig och berättar samma sak 3 gånger i ett telefonsamtal, och hon är snart 78 år. Det gör mig ännu mer övertygad om att gå tidigare, för om jag nu bär på samma gen, vill jag i alla fall ge mig chansen att få 20 friska och aktiva år innan jag blir likadan och börjar glömma saker. Till dess hoppas jag förstås på att det kommit nya mediciner och att forskningen gjort stora framsteg, men det kan jag ju inte förlita mig på.

För att jag kan

Jag väljer att gå tidigare för att jag kommer att ha sett till att ge mig själv den möjligheten genom planering, systematik och flit. Det innebär inte att jag tycker att alla ska göra samma sak. Det är mitt val och ett sätt för mig att ta tillvara på min tid här på jorden.

I mitt fall känner jag att tid är en viktigare resurs än pengar. För det är så mycket som jag vill göra och hinna med. Och för att lyckas med det behöver jag tid och att vara frisk. Jag vill resa, plugga, bli bra på franska, bo utomlands, mannen kan kanske få ett forskningsuppdrag utomlands i några månader och då kan jag hänga med. Jag känner att jag helt enkelt inte har tid att jobba längre på ett 9–5 jobb.

Mitt mål har jag inte nått genom att vara sysslolös, därmed har jag inte heller som mål att vara sysslolös när jag går ut i friheten, min nya vardag kommer att vara full av saker att göra. Jag kommer att vara lika aktiv som tidigare, även om jag inte har ett jobb att gå till. Nu kommer jag att gå till ”mitt” jobb som jag inte får betalt för att göra. Den stora skillnaden kommer att vara att det är jag som har valt att göra sakerna jag gör.                 

Jag går ut i friheten och kan själv helt och hållet bestämma över min tid, för egentligen första gången i mitt liv. När man är liten börjar man skolan och har ett inrutat liv tills du tar studenten, sen är det universitet, och skaffa ett jobb för att ha pengar att leva på krasst sett.

Från 5 år har mitt liv varit ”inrutat” till 57 år, dvs 52 år, och nu tänker jag ge mig själv helst lika många år där jag kan styra efter eget huvud. Inte så att livet inte har varit och är roligt och fantastiskt under alla dessa år, men du är ändå inrutad i din vardag. Det är svårt att bara dra iväg som det nu kommer att vara möjligt att göra.             

• eller bara ta en promenad för att det är fint väder ute                     
• eller lägga sig och läsa en bok i soffan när det regnar                        
• Eller bara kunna ta en liten tupplur efter lunch, fast det inte är helg. Hur skönt som helst.
• Eller bara kunna ha tid att skriva varje dag om jag har lust, och inte som nu klämma in det när jag har tid        
• Eller att lägga mer tid med familj och vänner           
• Eller lägga tid på de där projekten jag har samlat i min Bullet Journal att jag vill göra men jag inte känner att jag har tid för nu

Ett viktigt skäl är att jag inte planerar att sluta arbeta pga. att jag inte trivs på mitt jobb, för det gör jag verkligen, och jag tror inte att jag kommer att hitta ett bättre heller, så det är det perfekta jobbet att gå i pension från.

Jag gillar mitt jobb och det tror jag är viktigt, för jag planerar inte att gå från någonting-som ju var fallet i mitt tidigare jobb, utan gå till någonting och i mitt fall frihet. Jag har en plan med att gå, jag har ett syfte och jag kommer fortsatt att behöva uträtta och göra saker varje dag för att känna mig nöjd med min dag. Jag kommer att fortsätta att jobba i den bemärkelsen. Och fortsätta att gå upp klockan 05 varje morgon som nu.                     

Om jag framöver väljer att engagera mig i volontärarbete återstår att se, men det är mycket möjligt. Jag kommer ju ha alla möjligheter att välja fritt vad jag vill göra med min tid, och var jag vill lägga min energi.

Motargument

Du betalar ju ingen skatt genom att du inte jobbar och kommer bara leva på samhället

• Jag fortsätter att betala skatt

När jag tar ut min tjänstepension och min allmänna pension kommer jag att betala skatt precis som alla andra. Däremot planerar jag att ta ut min tjänstepension tidigare och därmed sprida ut den över flera år. Genom det kommer jag under gränsen för att betala statlig skatt, som jag nu gjort under många år redan. Så istället för att tillhöra de ca 13–14% som betalar statlig skatt kommer jag att bli mer vanlig efter min pension vad gäller skatteinbetalningar.

• Jag fortsätter att betala moms

Jag kommer att fortsätta att betala moms på det jag konsumerar med mitt sparade kapital och min pension, och bidrar på så sätt som alla andra till en avsevärd skatteintäkt för staten. Momsen utgör 30% av statens intäkts post. https://www.ekonomifakta.se/fakta/skatter/skatt-pa-arbete/genomsnittsskatt/

• Jag fortsätter att betala skatt på kapital

Jag kommer att fortsätta att betala skatt på mina ISK-konton, och även på mina gamla fondkonton där det är 30% vinstskatt.

• Jag har betalat inkomstskatt sen jag var 15 år

På minpension.se går det att se första gången man betalade inkomstskatt och för mig var det 1986 när jag var 15 år. Sen dess har jag betalat in skatt och bidragit till samhället under resans gång för att kunna spara ihop det kapital jag investerat. Och jag kommer delvis kunna leva på avkastningen framöver.

• Jag ger chansen till någon annan att få ett jobb

Jag startar ett dominospel där till slut någon får chansen till ett jobb, även om det inte just är den personen som anställs efter mig så lämnar ju den personen en lucka, osv. Det innebär att jag lämnar ett jobb för någon annan, sannolikt yngre, att ta, tjäna pengar och betala skatt. Dessutom en chans för en yngre att bygga upp sitt liv ekonomiskt.

• Jag kan ägna mig åt friskvård

Att jag går tidigare och ser till att hålla mig frisk och inte utnyttja sjukvården kommer på sikt att spara samhället massor med pengar. Jag kommer att ägna mig år friskvård istället för att behöva sjukvård är min förhoppning och plan.                          

Andra frågor som jag tror kan dyka upp

Kommer pengarna att räcka?

Jag har räknat, gått kurser, gjort prognoser och räknat igen. Så det jag vet idag är att den dagen när jag väl säger upp mig så utgår jag ifrån att pengarna räcker. Jag planerar att leva på sparade medel och tjänstepension till dess att jag börjar ta ut allmän pension vid 65 år.

Om jag ser att det inte räcker får jag väl hitta något extrajobb, anmäla mig till veteranpoolen eller liknande. Det är inget jag oroar mig för nu.

Vad har du försakat för att spara ihop tillräckligt?

Helt ärligt, ingenting som jag kan komma på. Planerat mer och varit långsiktig sparare och investerare snarare, och verkligen sett till att ta del av ränta-på-ränta effekten. Annars hade jag inte lyckats med att uppnå mitt mål.

Slutat unna mig hela tiden, blev ju helt klart inte lyckligare av det tidigare när jag jobbade jämt och var superstressad. Istället har jag lärt mig uppskatta det jag har på ett annat sätt och att känna tacksamhet över det liv vi har.

Vad ska du göra med all din tid?

Se ovan, kan inte se att jag kommer att ha några sysselsättningsproblem.                           

Vad jobbar du som?

Det blir en svårare fråga att svara på. Innan jag så att säga blir pensionär på riktigt i folks ögon. Då tror jag att jag kommer säga att jag är min egen, har en del skrivaruppdrag, etc. Och det stämmer ju, fast inte som folk tror utan på bloggen. Eller att jag jobbar hemifrån, i dessa dagar med distans och flexarbete är det ju inget konstigt längre. Eller konsult, fast nu utan uppdrag.

På Rikatillsammans finns en lång och rolig tråd på ämnet. https://rikatillsammans.se/forum/t/vad-kallar-man-sig-om-man-slutat-jobba/25506

Har tagit några bra förslag därifrån:

• Kapitalförvaltare- jag har hand om ett större key account men vill inte prata mer om det ur respekt för klienten…
• Livsnjutare                   
• Pensionstränar

Jag har ju några år kvar på mig att fundera på vad jag ska säga om någon frågar. Nyttig övning hur som helst att ha gjort och funderat över. Men jag har alltid gått min egen väg, så jag tror ingen av de jag känner kommer bli speciellt förvånad att jag gör det med det här valet också.

Och till några har jag ju redan hintat om att jag inte kommer att jobba tills jag är 65 år. Får se vem av oss som tar steget först…