Jag insåg just att jag står vid ett vägskäl; det är 7 år sen jag slutade på mitt förra jobb och det är 7 år kvar till dess att jag tänker gå i pension. På något sätt känns det som signifikant.

En anledning till det tror jag är att det har hänt så otroligt mycket på dessa år. Kanske inte utåt sett – jag är fortfarande gift med samma man, vi har våra 2 barn, och vi bor kvar på samma ställe. Men ändå så har vi förändrats väldigt mycket, och det känns otroligt häftigt och stort faktiskt.

För det är inte bara jag som har vuxit i tanken eller gjort saker som jag inte gjort tidigare; som att starta bloggen, börjat nytt jobb, börjat träna, äta mer hälsosamt, slutat dricka alkohol – mannen har publicerat två romaner och skriver på sin tredje och även han bytt tjänst. Vi har båda två utvecklats och gjort saker som vi inte hade trott om vi sett framtiden som den är idag för 7 år sen i någon form av framtidsflash.

Så även om jag planerar för en framtid som jag vill ha, vet jag att det kommer att dyka upp saker som gör att den troligtvis inte kommer se ut som jag tror att den kommer göra idag. Och det är jag helt ok med.

Förändring

Då, när jag gick ut genom dörrarna från mitt gamla jobb för sista gången visste jag inte alls var livet skulle ta mig, mer än att jag var oerhört glad över att jag tagit steget till en stor förändring, och att jag ville förändra hur mitt arbetsliv såg ut för att uppnå mer balans i livet. Det har jag lyckats med, och det har också påverkat flera andra områden i livet.

För genom att göra den förändringen och ge mig själv en paus att för första gången i livet stanna upp och fundera på i vilken riktning jag ville gå, och inte bara köra på i ett ohållbart tempo, så tillät jag mig själv att ta steget ut i en okänd verkligenhet. Jag var säker på att det skulle lösa sig och var faktiskt inte speciellt orolig.

Det är lite så jag ser det nu också, jag har min plan och jag har gjort mina kalkyler och ser ingen anledning till oro för att det inte skulle gå att göra som jag planerat. Det är klart att det är omöjligt att säga var världen kommer att befinna sig om 7 år, men det går inte att planera för att vi kommer att befinna oss i ett tredje världskrig heller.

Däremot går det att planera för att tillväxten inte kommer att vara som den varit de senaste åren. Jag har räknat på 3, 5 och 7% tillväxt för att kunna jämföra de olika scenariosen och även med 3% håller kalkylen.

Oavsett, kommer det att vara spännande att möta framtiden om 7 år, när jag går ut genom dörren från mitt sista? jobb. Fast då med en helt annan känsla än jag hade förra gången.

Då tror jag att det kommer vara med en känsla av vemod, för där jag är nu hoppas jag att ha förmånen att vara kvar till dess att jag väljer att gå i pension. Vi har många spännande projekt på gång som jag verkligen vill vara med och driva och satsa på kommande år. Trots det känns det ändå fortfarande helt rätt att fullfölja min plan om att gå ut i friheten till midsommar 2028.

Mina egna planer

För mina egna planer, projekt och drömmar känns som viktigare att få tid till, än att gå till jobbet. Att få utveckla nya sidor av mig själv och även utmana mig själv till att ta tillvara på min egen tid på bästa sätt.

Framför allt för att jag har så många planer, och för att jag har tänkt länge och för att jag inte på något sätt kommer att gå ut till någon form av sysslolös pensionärstillvaro, tvärtom. Det är ju då jag ska växla upp, även om det innebär att jag inte får lön för det jag gör. Det tror jag kommer vara svårt för många att förstå.

Men det är ju också för att jag har tänkt och planerat så länge som det är svårt att jämföra för någon som inte gjort det, vi kan ju inte vara på samma sida i boken då. Jag springer på min bana och så får övriga springa på sin bana helt enkelt.

Mitt framtida jag

Det är bra att göra tankeövningar och inse att jag nu står mitt i livet, som nybliven 50-åring, och blicka både framåt och bakåt.

För 30 år sen var jag 20 år, och det känns som både längesen och kort, och om 30 år framåt är jag 80 år, och det känns ju som det knappt går att föreställa sig. Däremot har jag inte några problem med att spara åt och planera för den framtidsversionen av mig själv.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Bigger Pocket Money om någon som gav sitt framtids jag ett annat namn för att lättare kunna både föreställa sig personen, men också för att avhålla sig från att använda pengarna som hon sparade till dess redan nu.

Det kanske är en bra ide, undrar vilket namn jag skulle välja? Namnet som poppar upp är Beatrice, varför vet jag inte, men det kanske får vara arbetsnamnet. Och självklart skulle jag inte använda upp Beatrices pengar nu.

Som 20-åring var det omöjligt att nästan ens tänka mer än 3 år framåt i tiden, då ansåg jag att 23 år var en perfekt ålder att stanna på, för då kom man in på alla uteställen. Nu är planeringshorisonten betydligt längre.

Min livsresa

Idag för exakt 30 år sen visste jag inte att:

• jag redan hade träffat den man som jag skulle bli tillsammans med
• gifta mig med 5 år senare
• få barn med
• och nu i dagarna fira 30 år tillsammans med och 25 år som gifta!

Inte ens för 10 år sen kunde jag föreställa mig en annan framtid än den jag levde i då, med jobb, jobb, jobb och sen maxa familjelivet och försöka att inte ha konstant dåligt samvete över att jag var borta så mycket.

10 år framåt idag ser jag en helt annan bild, då har jag total frihet att bestämma över min dag.

I år är mitt år- när jag fyller 50 år, då är det värt att stanna upp en liten stund och fundera över alla de vägskäl man gjort i livet, se tillbaka och både minnas och att vara tacksam över att valen man en gång gjorde visade sig vara de rätta.  Eller om inte, ha modet att bryta upp, våga gå sin egen väg och se till att göra detta liv till det bästa man kan.